Ibland kan ett misstag bli en succé. Så blev det när Maria Erika Kruuka Aittamaa från byn Lovikka i Tornedalen skulle sticka ett par vantar som hon hade fått en beställning på. Hon var hemmafru och hennes man August Aittamaa var skogsarbetare med inte allt för höga förtjänster, barnaskaran växte och det behövdes extrainkomster för att få det hela att gå ihop. Någon gång i början av 1890-talet fick hon en beställning på att sticka ett par vantar med extra tjockt garn, för att de skulle bli riktigt tjocka, hållbara, kraftiga, och stå emot kyla. Erika tänkte när hon tittade på sina nystickade vantar att de här vantarna kommer hålla i två år. Glad i hågen gick hon med vantarna till beställaren som visade sig var mindre nöjd med vantarna, han till och med sa att hon hade förstört ullen. Erika tog då med sig vantarna hem, hon tvättade dem flera gånger och efter att de hade torkat kardade hon dem.
Efter den proceduren blev vantarna helt annorlunda, det blev ett helt fantastiskt bra resultat. Snart spred sig ryktet om Erikas förträffliga vantar, det kom beställningar från forbönder som körde med häst och släde från Haparanda och det kom beställningar från byarna runt Tornedalen. Erika började sticka vantarna i olika färgade garn och i olika mönster något som lapparna blev mycket förtjusta i, det i sin tur ökade försäljningen markant. En skollärare hjälpte henne med att söka patent på vantarna. Hon fick ett patentbrev som hon skulle lösa ut för 30 kronor men gjorde aldrig det. Efterfrågan på Erikas vantar blev så stor att hon fick lära ut hur de gjordes till andra kvinnor i hennes närhet. Konsten att sticka lovikkavantarna fick en stor betydelse som inkomstkälla för kvinnor i Tornedalen, speciellt under 1930-talet. Hon omnämndes i folkräkningen år 1930 med titeln ”vantfabrikör”.
Maria Erika Kruuka var född den 22 februari 1866 i Junosuando i Pajala församling och hennes man August Aittamaa var född 1860 i Lovikka i Pajalas församling. Paret levde sina år tillsammans i byn Lovikka. Erika kallades för ”Riga” i byn och var helt finsktalande, det berättas att hon brukade sitta i sin gungstol på gamla dar och rökte pipa. När hon var 70 år sade hon att hon skulle arbeta så länge hon orkade. Vad det beträffade finskan så hade hennes döttrar helt svensktalande män och när ungdomarna skrattade tyckte Erika att de kunde skratta på finska.
Lovikavantarna tillverkas på flera olika platser av olika tillverkare, men den äkta vanten som är tillverkad i Lovikka är försedda med ett äkthetsmärke.
Erika avled 1952 86 år gammal. Erika är ett bra exempel på en kvinna som bevisade att hur besvärligt det än var så gick det att vända det till något bra, hon var en riktig krutgumma.
År 1962 inregistrerade Lovikka Husmodersföreningen Lovikkavantens som varumärke. Detta märke finns på äkta lovikkavantar, det innebär att vanten är stickad i Lovikka och på traditionellt sätt.
Idag stickas vantarna på många håll i landet, men bara de från Lovikka bär äkthetsplomb. Här kommer en beskrivning på hur du kan sticka dina egna lovikkavantar. Tryck här.
En äkta Lovikkavante är tillverkad av handspunnet ullgarn. Vantarna är stickade, tvättade, kardade och broderade för hand. De bär varumärket ÄKTA LOVIKKA-VANTE
Skötsel: Handtvätt med tvåltvättmedel, torkas och kardas.
Källa: Norrbottens Husmodersföreningar
Sången om lovikkavanten
På hästforors tid, när det var riktigt kallt, de bönder som körde, dom frös och de svalt.
I Lovikka by, ja där satt det en tant som stickade uppå en vant` men vanten blev hård, den blev ej skön att ha det gällde att hitta ett sätt som var bra att få den att sitta så skönt uppå hand det grubblades vid älvens strand.
Ja, den vanten är skön, men när marken är grön vinter-vanten i vila får va` men när vintern är här, då blir vanten så kär ja, alla vill vanten ha
Erika var av idéer så full hon karda och spann av den finaste ull nu vantar hon stickade av detta garn och skötte sen make och barn sen tvätta och rugga och tvätta å sen hon tvätta och rugga och tvätta igen nu vanten blev mjuk och så härlig och len men ofta blev kvällen så sen
Ja, den vanten är skön, men……………
I Lovikka by, just vid Torne älv där kan du köpa vantarna själv den vanten kan verkligen bliva din vän för den stickar kvinnorna än. Om Lovikkavanten helt äkta ska va´ ett märke som visar det måste den ha och runt om i hela vårt avlånga land syns vantarna uppå var hand.
Ja, den vanten är skön, men………..
Text och musik: Elis Falsund
Källa: Solveigs vantar